— Ja, allt, svarade indianen och bugade I sig. ; — Och huru lång tid tillåta höfdingarne guvernören i San Lucar alt betänka sig, innan han afger sitt svar? — Två timmar. — Det var hederligt, sade majoren ironiskt. Och om guvernören vägrar, hvad ämna då mina bröder göra? — Höfdingarne, genmälde indianen högstidligt, ha beslutat sätta sig i besittnivg af detta område; om blekansigtena vägra att utrymma det, skall derås by bräönas upp, deras krigare dödas och deras qvibnor och barn göras till slafvar. — Äh! jag måtte säga, utbrast majoren. Ni få allt arbeta bra; innan nihinbå uträtta de der storverken; först skall hvarenda en at våra soldater stupa, under försvaret af fästningen. Men jag är icke hitkommen för att disputera; jag skall underrätta guvernören om edra fordringar, och i morgon vid soluppgången ha ni vårt svar. Jag hoppas, ni vilja uppskjuta fiendtligheterna sä pass länge. — Nej, det ankommer på er sjelfva att hejda oss, när ni behaga; vi kunna inte förbli sysslolösa så länge; alltså, varen på er vakt. — Tack för ev uppriktighet, höfding, sade majoren, Jag känner mig lycklig: öfver att ha påträffat en indian, som icke förlorat all hederskänsla. I morgon således! — I morgon! svarade indianerna och gjorde en artig bugning; de kände sig träftade af det nobla och Vettiga 1 den gamle officerens väsende.