Dagens Nyheter – 19 juli 1865, sida 2

förödelse. Straxt invid byn var en stark trupp af välbeväpnade krigare uppställd för att bevaka invånarve och hindra dem att komma ut, ifall något försök i sådant syfte skulle göras; en bit längre bort såg man ryttare dritva framför sig röfvade kreatur. Här ogh der syntes hopar af indianer som släpade med sig fångar, tiil största delen gvinnor och barn, hvilka de slogo med spjutskaften, utan att roras ul deras högljudda förtviflan. Så långt ögat kunde nå, hvarseblef man stora skaror af rödskinn, som kommo halfspringande från alla håll åt presidiet till. Somliga voro sysselsatta med att uppsätta tält. Lyn San-Lucar var sålunda försatt i belägringsiillstånd. Hvad som mest förvånade de belägrade, och som de äldsta soldaterna icke kunde erinra sig någousin förr ha sett under krigen mot indianerpa, var den ordning som gjorde sig gällande i allt deras görande och låtande. Ölversten och major Barnum hade rikvat mycket på den effekt kanonerna skulle göra; men rödskinnen gjorde sig oåtkomliga för dess2 genom att uppföra en jordvali. — Död och förbannelse röt öfversten och stampade foten i vredesmod, de uslingarne ha en förrädare ibland sig; annars skulle de bära sig helt anvorlunda åt. — Hm! mumlade majoren och bet sig i mustaschen, jag fruktar, Vi få bereda oss på en hårdnackad strid. — Ja, återtog öfversten, och om vi inte få någon förstärkning, ser jag icke, vi kunna hoppas att detta skall slutas väl. — Nej, då få vi allt släppa till skinnet.