Dagens Nyheter – 18 juli 1865, sida 2

— Förklara er tydligare, Zapote, sade don Jose, eå få vi böra hvad vi skola tinka om edra nyheter. Å — Kvoappt tio minuter, sedan min kamrat begifvit sig utaf, sade han, tyckte jag det rörde sig i buskarne tätt bredvid oss på ett märsgvärdigt sätt. Jag gick och såg efter hvad det kunde vara, och blef till min förvåning varse en karl som jag icke kände. Han var så uppskrimd, att han icke kunde tala, och det gick om en hel halftimma, innan jag lyckades få reda på, hvarifrån han var och hvad som var orsaken till att han så der gömt sig. Ilan var betjeut åt en gammal gubbe vid namn Isnacio Rayal, den ene af de två personer, som lyckades rädda sig undan det förfärliga blodbad, rödskinnen vid sitt sista infall för tjugu år sedan anställde bland invånarne på halfön San Jose. När betj-nten och hans herre nu helt plötsligt fingo se indianerna komma anryckande på föga afstånd, begåfvo de sig åt skogen, för att undgå rödskinnens uppmärksamhet. Buijenten, som var qvic care på foten, hann gömma sig i en jordhåla, men den gamla föll i vildarnes händer, och dessa tvekade icke att taga lifvet utaf honom på det mest barbariska vis; hans kropp var alldeles oigenkänlig, till den grad hade de söndersargat honom. Han hade erhållit öfver tjugu spjuthugg, och hang hufvud var i ordets fulla bemirkelse rålbråkadt. Jag lugnade karlen så golt jig kunde, och lät hoaom slå sig ned bland 0ss på den undangömda plats der vi lågo på utkik. Straxt derefter smög jag mig långsamt åt det båll, betjenten visat mig, och blef snart varse en mängd indianer som förde med sig