vepta i vida kappor, följde dem på afstäånd under lifligt samspråk med hvarandra. Vädret började se hotande ut; himlen fylldes af stora mörka moln, foglarne sänkte sig på slaka vingar allt närmare jorden, och vinden friskade i allt mer och mer. De begge tjenarne, som i San Lucar hört rödskinnens annalkande omtalas, färdades ungefär tjugu steg framför sina herrar och kastade gång på gång oroliga blickar omkring sig, väntande sig i hvarje ögonblick att få höra indianernas stridsrop ljuda i sina öron. Don Fernando och Estevan redo bredvid hvarandra, utan att vexla ett euda ord; de voro båda försjunkna i tankar. Emellertid hade en riktig orkan börjat blåsa; ju närmare de resaude kommo floden, desto värre blef ovädret. Regnet hällde ned och täta blixtar genomskuro luften. Midtunder åskbullret, som upprepades af echot från de höga klippstränderna, hörde man gång efter annan braket af träd som upprycktes eller afbrötos af stormen och störtade ned i floden. Vinden hade till den grad tilltagit i styrka, att våra ryttare omöjligen kunde fortsätta resan. Hästarne hade blifvit uppskrämda af orkanens tjut och läto med möda styra sig. De gjorde de fariigaste sidosprång; vattnet strömmade utefter landsvägen, såsom vadade man i en bäck, hvilket hade till följd att hästarne gång på gång snafvade och voro nära att falla omkull. — Vi få lof att stanna, tills ovädret gått öfver, sade don Estevan. — Ja, kanske, svarade don Fernando och kastade em orolig blick omkring sig.