Dagens Nyheter – 15 juli 1865, sida 2

I det a Ildeles de stsamma med mig som med ötversten, jag är orolig, utan att veta hvarföre, och väntar i hvarje ögonblick att få hör: en ledsam nyhet. Ja, jag siger er rent ut, mina borrar, jog är fullt och fost öfvertygad om, att en förfärlig fara hotar oss; jag tycker mig se och känna den, och dock vet jag cj, ifrån hvad håll den skall komma. — Min sinnesstämniog är precis sådan, som majoren beskrifvit sin. Uuder hela min militira bana har jag aldrig känt mig så orolig och beklämd som nu; i åtta dagars tid har jag befunnit mig i ett säadanthär öfverretuingstillstånd, jag går och förvånar mig öfver, att ingenting hinder, som besannar mina farhågor. Tro mig, don Fernando, Gud underrättar ibland mennviskorna på förhand om stora faror, som hota dem. — Jag tror fullkomligt på sanningen af edra uppgifter och vet, att ni och major Barnum icke äro några skuggrädda personer. Ni ha, mina herrar, begge två aflagt otvetydiga bevis på orubbligt mod; och dock tror jag icke, att edra aningar komma att. slå in. -— Jag deremot, sade guvernören, väutar hvarje ösonblick att få mottaga underrättelsen om någon olycka. Hör på don Jose! sade dona Fernaudo allvarligt, ! det han klingade med guvernören, vi lider af den der sjukdomen, som är så vanlig i majorens hemland, och som man der, om jag minnes rätt, kallar blues devilts. Det är ett slags mjeltsjuka som alstras af den töckniga luften i England. Tro mig, laga att ni blir åderlåten, drick bra, och inom två dagar skall ni vara den förste att skratta åt det