Don Fernando Carril och major Barnum voro gamla bekanta och blefvo helt glada att träffas; ty engelsmannen var en förträfflig menniska, som under en frånstötande yta gömde ett varmt och ädelt hjerta och derföre var omtyckt af alla, som kinde honom. Så snart helsningarne voro undangjorda, togo de tre herrarne plats kring matbordet och började göra heder åt de derpå framsatta läckra rätterna. Till en börjau läto bordsgästerna maten tysta munnen; men sedan den första hungern blifvit stillad, öppnade de på språklådan. Nä man hunnit till deserten var konversationen i full gång. j — Sig mig, frågade plötsligt don Fernando, hvad som kommer åt er i dag, don Jose? Ni, som eljest plär vara så glad, ser nedslagen ut, tycker jag. — Ja, jag är verkligen ledsen, svarade guvernören i det ban smuttade på ett glas Xeres. — Ledsen! Hvarföre det? Ni oroar mig. Om jag inte sett er äta med så god aptit, skulle jag tro er vara illamående. — Ja, svarade uden gamle soldaten med cn suck, aptiten är god. — Hvad är det då, som bekymrar er? — Jag har en aning, sade guvernören med allvarlig min. — Hvad säger ni, en aning! inföll majoren. Jag yet nog, det kan förefalla andra personer nästan löjligt att höra gamla soldater som vi tro på onda aningar, hvilka ju på det hela taget endast äro barn af en sjuk in-. billning. Men, besynnerligt uog, är förhållan