Dagens Nyheter – 15 juli 1865, sida 1

— Jag tackar så mycket. Öfversten ringde på en klocka och en be tjent visade sig. — Den här herrn gör mig den äran att frukostera med mig, återtog don Jose. Betjenten bugade sig och gick ut. — Det var saont, don Fernando, jag hade så när glömt, att enstor packa handlingar ankommit hit under er adress. -— Nå, det var då väl; jag var nästan rädd för att de inte skulle inträffa i rättan tid. Jag har med otålighet väntat på dessa handlicgsr, emedan deras uteblifvande skulle ha kommit att kosta mig dyrt. — Jaså, så mycket bättre! Se här äro de, sade don Jose och !emnade den unge mannen : paketet, hvilket denne Jade ned i sin rockficka. Nu öppnadeg dörren och betjenten inträdde åter i rummet, -—— Bordet är serveradt, sade han. De båda herrarne gingo in i matsalen, hvarest en tredje bordsgäst väntade dem. Det var major Barnum, en gammal engelsman, lång, torr, mager och pedantisk, som sedan tjugu är tillbaka tjenat den mexikanska republiken. Han var on tappor man, i själ och hjerta tillgifven sitt nya fädernesland och guvernörens 1 San Lucar närmste man. Han och don Jose hade tjenat tillsammans i många år och älskade hvarandra sågom tvenne bröder; i detta aflägsna hörn af verldon spelade de samma roll, som Castor och Pollux, Damon och Phidias m. fi. trofasta vänner, som blifvit besjungna i de gamlas herdeqväden