Dagens Nyheter – 15 juli 1865, sida 1

naturligt förstånd, men ingen annan uppfo. stran än den ban sjelf gifvit sig. Deremot hade han mycken erfarevhet och åtnjöt stort förtroende af alla hederliga menniskor i trakten för sin starka och redbara karakter. Den gamle krigarens duglighet i sitt kall bevisar bäst deraf, att han med de ringa medel, som stodo hon: a till buds, och lefvande på cn af. läigsen puts, der han aldrig i nödens stund kunde motse någon hjelpsindning, genom att vid alla kritiska tillfällen bandla med klokhet och själsnärvaro, vetat bibehålla fred och ro inom sitt distrikt i så många är. Hvad hans yttre menniska angår, var han stor och grof till växten, rödbrusig och finnig i ansigtel, såg sjeltbelåten ut och vägde noga hvarje ord han sade. Don Fervsndo, som kände öfverstens karakter i botten, och alltid satt stort värde på honom, blef törvånad öfver att finna honom så der orolig och bekymrad; ty att det var nå. got fel med honom, märkte don Fernando genast. Han trodde att det var penvingförliägerhet som vållade gubbens nedstämda humör, och beslöt derföre ait undersöka, hyar skon klämde, samt at komma den gamle hedersmannen till bjelp, ifall han behöfde det. — ÅLh!, utbrast öfversten, hvad är det för vind som blåser i dag, oftersom vi ha er här i presidiet så tidigt på morgonen? — Anledningen till mitt tidiga besök är belt enkelt den, att jag vill träffa er, käre öfverste, svarade don Fernando, i det han tryckte guvernörens hand. — Jaså, det var snällt att ni tittade på mig; nu skola vi äta frukost tillsammans.