Dagens Nyheter – 15 juli 1865, sida 1

Klockan slog nio, när den lilla truppen kom inridande i San Lucar. Don Fernando lät sin vän och hans mor taga in i det hus han egde i byn; sjelf begaf han sig till guvernörens boning, dit ett vigtigt ärende kallade honom. Den värde öfversten emottog honom på aldra bästa vis; ty don Fernando hade flera gånger bevisat honom stora tjenster. Oaktadt den vänliga min guvernören ge nast vid hans inträde skyndade sig altratage, märkte don Fernando snart att hans glödtigbet var konstlad, ty hans skratt var tvunget, och ibland hände det till och med, att haus ögonbryn betänkligt sammandrogos. .Donp Jose Kalbris var en gammal tapper och ärlig krigare, uppriktig och trofast. Mozikanska regeringen hado gjoxt honom till gu-: vernör öfver presidiet, för att belöna hans stora tjenster under frihetskriget. I mera än femton år hade öfversten bott i San Lucar. Han var ytterst sträng och rättvis samt egde ctt stort personligt mod. Tack vare dessa goda egenskaper, hade det lyckats honom att bibehålla lugnet i orten åtminstone till det yttre. Det var minsann ingen lätt sak att hålla i styr alla vaqueroer, l ; 1 L till största delen skölmar, som funnos i San Lucar. Också hände årligen, att tre eller fyra af dem blefvo bakbundna och vederbdörligen pryglade till en varnagel för de öfriga. Äfven rödskinnen voro mycket besvärliga genom sin närgångenhet. Gång efter annan gjorde de försök att röfva boskap och menniskor, i synnerhet qvinnor, som de sätta stort värde på. Don Jose Kalbris hado ett ganska godt