BEadast några steg framför honom satt en högrest man på en stor svart häst midt på landsvägen och stängde helt och hållet passagen för honom. Don Torribio ryckte upp en pistol. — Hola! ryttare, ropade han, till höger eller venster. — Åt intetdera hållet, don Torribio Qairoga, svarade den okände kallt, jag har någonting att säga er. — Vid denna tid och på detta rum? Det var en besynnerlig ankållan, må jag säga, återtog den unge mannen i ruljant ton. — Jag har inte fått välja hvarken tid eller rum. Ni har väl mottagit en biljett utaa underskrift i dag? — Verkligeu, ropade doa Torribio och slog sig för pannan; i denna biljett föreslog mav mig... — Man lofvade, afbröt honom den okände lifligt, att underrätta er om någonting, som för närvarande är af största vigt för er att veta. — Just det innehöll biljetten. — Det är jag som skickat er den. — Ah! utorast doua Torribio förvånad, var den från er? -— Jas; och jag är nu beredd attt uppfylla mitt löfte. Det blir dock nödvändigt att ni följer med mig. — Hval tjenar det till, svarade den unge mannen, att höra på hvad ni har att säga. Kanske är det mycket bättre att jag förblir okunuig derom. — Som ni behagar; jag vill visst inte tvinga er. Om ni heldre vill låta förolimpa