Dagens Nyheter – 14 juli 1865, sida 1

en klar och käoslofull tröst gjöng hon romunsen i tredje akten. — Jag crinrar mig ha hört denca herrliga romans sjungas i Paris af madame Damooreau, denna näktergal som flög bort alltför kastigt; jag vet verkligen inte hvilkenåera af or två jag skall tillskrifva större smak och konstnärlighet i utförandet, sade don Torribio helt artigt, sedan donna Heormosa hade siutat, — Min kusin, svarade hon, vi har alltför linge vistats i Frankrike. — Hvyarföre tycker ni det, min fröken? — Derföre att ni der hunnit bli en föraktlig smickrare, svarade bon i bitande ton. — Bravo, utbrast guvernören med ett hjertligt gapskratt; ni ser don Torribio, att våra damer icke stå parisorskornaa efter uti utt ge gqvicka och hvassa svar. -— Det kan inte bestridas, öfverste, återtog deg unge mannen. Men vänta bara, tillade ban med ett obeskrifligt uttryck i rösten, jag skall nog veta att hämnas. Och ban fästade på donna Hermosa och don Fernando, som studo bredvid hvarandra, en blick som kom den unga flickan att rysa emot sin vilja. — Dou Fernando och ni, mina herrar, sado guvernörev, i det han vände sig till alla de närvarande; jag boppas ingen utaf er undundrager sig utt bevista det Ze-Deum, som i morgon kominer att afsjungas till vår store Santa-Annas ära. — Jag skall visst icke uteblifra, svarar de don Fernando och bugade sig artigt. De öfriga herrarno gjorde sammaledes. — lIlvad mig angår, sade don Torribio,