Dagens Nyheter – 14 juli 1865, sida 1

a just nu en cxpedition emot honor, för att på en gång göra slut Jå hela hans rötfvarband. — Nå, det var då ändtligen för väl, inföll don Torribio med ett hvasst leende. Den här gränsen behöfver verkligen rensopas från dena mängd skurkar och lösdrifvare som ofreda densamma. — Jag delar helt och hållet er åsigt. sade don Fernando med ett leende icke mindre hvasst än bans ficndes. — Tror ni, att indianerna, ifall de nu infölle i landet, skulle kunna göra någon ailvarsammare skada? återtog köpmannen. -— Hm! sade godsegaren med föraktfull min; man gör sig vti alldeles orätt begrepp om rödskinnen. Öfverbufvud taget, äro de riktiga stackare. Don Fernantio smålog ånyo, men denna gång var hans lecade bittert och harmfuilt. — Horr guvernör, sade han, ri har fulikomligt rätt; jag tror som ni, att indianerna göra klokast, om de hålla sig beskedligt på mattan; oljest går det dem bestämdt inte väl, — Ja, vid Gud, eådan är också min tro, utropade guvernören. — Min fröken, sade don Torribio och gjorde cn graciös bugning för donna Hermost, jag hoppas niicke illa upptager, om jag ber er ännn en gång låta oss höra det der vackra stycket ur den Svarta Dominon, som ni för rågra Cagar sedan sjöng så utomordentligt väl, Den unga fickan kastade en blick på don Fernando. Danne gaf kenne en blick fillbaka, det låg en bön i det: då tvekade hon icke längro utan satte sig ved vid piarot, och mcd