Dagens Nyheter – 13 juli 1865, sida 2

med tt ord, hela hans väsende och skick höjde honom öfver hvarje misstanke att vara någon annan än den han gaf sig ut för. Vi ha redan förut nämnt, att don Fernando Carril, oaktadt den hemlighetsfulla slöja, hvari han insvept sig och till följd hvarafingen visste hvem och hvarifrån han egentligen var, umgicks i alla förnämare hus i trakten. Han var derföre känd af alla don Pedros gäster, och ingen kunde fiona något underligt i hans närvaro på godset Cormillo. Dock väckte hans uppträdande der alla de närvarandes nyfikenhet; ty under en längre tid hade don Fernando icke deltagit i sällskapslifvet. I likhet med don Torribio, gick den unge mannen genast cfter sitt inträde i salongen fram till donna Hermosa, gjorde en djup bugning för hennuc och räckte henne en blomma, som han hade i handen. -— Min fröken, sade han mod en röst, den han förgäfves bemödade sig att göra lugn, värdigas mottaga denna blygsamma blomma; hon växer endast i vildmarken, tillade han med en viss tonvigt. Den urga flickan kände en darrning genomila sig vid ljudet af denna stämma, som hon tyckte sig ha hört en gång förr. En mörk rodnad färgade hennes ansigte, hon sänkte ögonep, mottog blomman med darrande hund och fistade den på bröstet, under det hon svarade med sväfvande röst: — Allt hvad som kommer från vildmarken skall hädanefter blifva mig kärt och dyrbart.