Dagens Nyheter – 12 juli 1865, sida 2

I mosa under de två dagar hou vistats i vildmarken midt bland rödskinnen, skulle ha påträffat en man, hvars utseende och väsende kunnat utöfva något intlytande på hennes hjerta. Emellertid dröjde dit icke länge, förrän don Torribio, om också emot sin vilja, må-te erkänva för sig sjelf, att hvad han genast tagit för en nyck hos den unga flickan varit uåsooting helt annat; med ett ord, att Hermosas kärlek för honom, ifall en så lan någonsin existerat, hade tHytt sin kos, och att han fick nöj, sig med den vänskap hon från barndomen hyst för honom. Så snart den ung: manuen vannit denna sorgliga visshet, blef han mäkta bedröfvad. Den kärlek han hyste för sin unga slägtinge var djup och verslig; han hade låtit den få alltför mycket fotfäste i sin sjil, för att det skulle vara honom möjligt att utan mycken smärta slita sig lös från den. Ilan såg med förtviflan alla sina förhoppningar på framtili lycka gäckade, och i sivu sorz beslöt han att begära ett samtal med den unga flickan, samt affordra henne en förklaring, hvarigenom han fiuge veta, bvad han hade att frukta eller hoppas. Det var just i ändamål att begära denna förklaring af donna Hermosa, som han, i stället för att vända om till San Lucar, der han bodde, hade bedt de fyra banditerna visa sig vägen till godset Cormillo. Men så snart hans följeslagare hade lemnat honom, och han befaun sig ensam midt framtör sin älskades boniog, kände han modet svika sig. Han iosåg på förbhant hvilket svar han