— Nu så, mina baru! bade dov Pedro sagt, omfamnen hvaraudra nu, jag tilåter det. Donva Hurmosa hade då rodnände rä kt fram siu panua åt Torribio, och denne hade derpå tyckt en vördnadsfull kyss. — Nej, hvad är det der för ett slags kyssande! hade don Pedro utropat; se så, ine gen förstäluing, omfamnen hvarandra nu rikvg! Du Hermosa får inte kokettera såder, dertöre att du är en vacker flicka och han en vacker gosse; Och ni Torribio, som fallit ötver oss som en bomb, Utan att ers dessförlunan ropa: ur Vägen, tror ni jag ä så kortsynt, att jag inte begriper för hyilkens skull ul ris dit Hera huödra mil, utan at gå ör tid at hyila under resav? Är det kanske för att helsi på mig, som ni kommit hit ifrån Vira Cruz? Nej, I ären k.ra i hvarandra, och iugen kan förtänka eder det. Se så, tagen hvaraudra nu 1 famn, såsom det anstår tvenne älskande och trolotvade; ifall J förhållen er väl, så lofvar jar, att det skall bli bröLliop. af suart. De unga tu hade blifvit uom sig afförtjusning vid dessa ord af den gam ie, de hade K stat sig i havs armar, för au dölja siu rös relse. Don Torribio hade härefter blifvit offentligen rkänd såsom dyönna Hermosas friare och i sådan egenskap fått tillåtelse att uppvakta benue. Den unga fliekan trodde sig verkligen älska sin frände; deras långvuriga bekautskap, deras barudomsvinskap, som vu dör en Åerårig skysnossa LUVA Varmare öd DÅgVUSiR