Också hade dovuvy Herviosu Lbitvit mycket bedröfvad, vär heures frände och Ickkamrat en vacker dag, då hon var ungefär ol år gammal, kom och sade heune adjö samt berättade, att han skuile fara till Europa och tillbricga nåra år 1å resor i denna veridsdel för utt fullänga sin uppfostran och lära sig den fiuare verldens sed.r. Redan under sin första barndom hade de fattat 1ycke för hvaraudra och älskade hvarandra med deuna varma tillgifvevhet hvarat endast den otörderfrade ungdomen är mäktig. Don Torribio hade tugit 8n kärlek med sig, dä ban reste, och tvitlude icke på att ju cj äfven donna Hermosa gömt huus bild på djupet af sitt hjerta, Knappt bade han hunnit tillbaka till VeraCruz efier att ha besökt de ryktbaraste stider i den civiliserade verlden, förr än han direkte bogaf sig till San-Lucar, brinnande at begär att få återse sitt hjertas utvulda, som han icke träffat Jå tre år, sin Hermosita, detta räcka barn, rom 1tvitvelsutan, tänkte han, hade bhivit eu vacker ung ticka och en qviuna i detta ords fulla bemiärke!se. Don Pedro och hans dotter blefvo högeligen öfverraskade och glada vid hans aukomest. I synnerhet var Hermosa lycklig; iy vi måste tillstå att hon tiukt 13 don Torribio hvarenda dag, medan han vari. borta, och d-rvid erfarit en tgendomlig sinnts:ördse, en känsla af sället och sorg få summa gång. Dona Torribio Vvarseblet hennes förtjusning; hen dömde deraf, att hon iärkads hoLom änvu, och hans lycka var obuskudlig.