Norte, som lik eit siltverband, sträckte sig of ver slätten, så långt ögat kunde nå. Do fem ryttarve hade fördjupat sig i skogen. Deras ridt varade i tre timmar. De kommo fram till Rio Bravo del Nortes stränder och hade då midt framför sig godset Cormillo. Boniovgshuset med siva betästvivgar var beläget 1 en oas, der grupper af piluil, kaktus, pomeransoch citroutrid samt blommande jasminbuskar växte, och i trädens grenar qvittrade en talrik skara foglar. Don Torribio stannade och vände sig till gina följeslagare, som hkaledes gjort halt. — Det är här vi måste skujas, sade hav, jag tackar er för er godhet att eskorwra mig; jag behöfver nu ej mera er bjelp. J kunnen gå att sköta edra egna angeligenheter, mina herrar; men glömmen icke vår öfvcrenskommelse! jag räknar få er. — Adjö, ere herrhighet! svarade banditerna och bugade sig ödmjukt; ni kan tullkomligt lita på oss. Derjå läto de sina hästar nedstiga ivattnet, Dessa summo med ryttarne på ryggen och försvurno snart ur sigte vid cn krökning at floden. Don Torribio stod ensam qgvar. Don Pedro de Lunas och don Torribios familjer, hvilka båda härstammade från de spanska cröfrarve och sdan urgamla tider haft förbindelse mid hvarandra, hade ulltid umgåtts på den mest intima fot. Den unge mannen och den unga fickan hade, snart sÄgd:, blifvit uppfostrade tillsammanus.