Dagens Nyheter – 11 juli 1865, sida 2

hans många vänner och onödigtvis oroade dem. — Lita på oss, ers herrlighet; vi skola lara art vi alltid ha något ovedersägligt bevis att styrka våra uppgifter med. — Godt, jag ser, vi förstå hvarandra väl; vi behöfva således icke vidare orda om den här affiren. — Åh! det är alldeles onödigt att förspilla tiden med mera tal; vi förstå er memng fullkomli:gt. — Ja, men som J kanske han dåligt minne, svarade don Torribio småleende, så gören mig den äran att dela de här tio oncen em -llan er, icko såsom ett förskott utan såsom ett vedermile af min tacksamhet för den stora tjenst J gjorden mig för en timma sedin, och för att J böttrs nåtten komma ihåg det samtal vi nu baft med hvarandra. Banditerna !i. icke bedja sig hirom två gånger; de räckte i.2ude fram sina hinder och stoppade med den mest belåtna min iverld en myutet i sina fiskor. — Och nu ett sista ord, mina herrar: hvar befinna vi oss nu? — I Selva Negra, ers herrligbet, svarade Pablito, omkring fyra mil från godset Cormillo, hvarest don Pedro de Luna för närvarande biefiiner sig med sin familj. Don Torribio gjorde en åtbörd af. öfverraskning. — Huru! har don Pedro lemnat ias Noring? — Ju, ers herrlighet, återtog Pablito, han ttade derifrån i går. åy — Ja men det var då märkvärdigt! Cor