Dagens Nyheter – 11 juli 1865, sida 1

— Jag tackar er för er höngifvenhet, som jag uppskattar till dess fulla värde, mina herrar, återtog dön Torribio; olyckligtvis kan jag, som sagdt, icke ha någon nytta deraf. — Det var mer än ledsamt, sade Verado; man får minsann leta ofter en så liberal arbetsgifrare som uni, ers herrlighet. — Bah! nu när I ären fria, är det ju ingerting som hindrar er att erbjuda er tjenst åt don Fernando. Han är ev ypperlig karl, en verklig caballero, som tvifvelsutan inte ser på styfvern. —Ja, vi få väl lof att göra det, ers herrlighet, sade Pablito; och om vi skola säga sanningen, så ha vi redan tinkt derpå, och .-.— Tagit anställning hos honom, jag vet det, inföll den unge mannen helt likgiltigt. — Ah! utropade banditerna förvånade. — Och detta faller sig icke olägligt för er? frågade Pablito, oo o— Hvarföre så? jag är tvärtom förtjust deröfyver. Förhållandet är verkligen sådant, att I på detta sätt kanske bäst skolen kunna vara mig till nytta, — Ah! ropade de fyra karlarne och spetsade öronen. ! — Vid Gud, ja! I ären mig ja tillgifna? — Ja i döden! svarade banditerna med en röst. — Och I förakten ju icke penningen? — Pengar ha alltid värde, när man har ondt om dem, genmälde Pablito. — Såvida man förtjent dem på hederligt vis, inföll Tonillo och grinade som en apa. — Det förstås af sig sjolf, sade den unge