Dagens Nyheter – 10 juli 1865, sida 2

och öppnade ögonen. — Han är räddad, sade Pablito; nu låta vi naturen göra resten: hon är den bästa läkare jag känner. Don Torribio reste gig upp på ena armbågen, förde handen till pannan likasom för att ankovyta sina tankars tråd. — Hvilka ären J? sade han med svag rögt. — Vänver, min herre; ni har ingeotiog att frukta. — Jag är ledbruten, sönderbråkad. . .. — Det är ivogenting farligt, min herre. Ni är bara utiröttad; för öfrigt mår ui lika bra som vi. Don Torribio satte sig upp och betraktade uppmärksamt de personer, han bade för sig. — Bedra mig -mina ögon, eller är det verkligen gamla bekanta jag ser. Jag var långtifrån att vänta att finna er här. Jag hade ju satt ut ett möte med er på ett helt annat ställe i afton, Huru kommer det sig då att ni inträffat här just i rättan tid för att rädda mig undan döden? — Det har ni er häst att tacka för återtog Verado. — Huru då? frågade don Torribio, hvilkens röst vann alltmer i säkerhet och styrka, och som redan hade lyckats komma på benen igen, — Jo, det gick till på följande sätt: Vi voro på väg till mötesplatsen och befunno 03s helt nära brynet af denna skog, då vi plötsligt fngo ee en sadlad bäst i svindlande