Dagens Nyheter – 10 juli 1865, sida 2

rade Pablito, eftersom inga ömtåligare delar äro skadade. Låtow oss se efter! Han lutade gig ned öfver don Torribio, tog fram en kvif och höll bladet mot bans läppar. —Han andas inte alls, sade hav och skakade på hufvudet. — Äro såren af allvarsammare beskaffenhet? frågade Verado. — Det tror jag inte. Förmodligen är det öfveransträngning, som vållat hans närvarande belägenhet. 1 krya upp sig igen. på, i hvad grad hans nervsystem blifvit angripet. — Nej, se! ropade Verado gladt; han andas ju. Sen J inte, der hur han förgöker öppna ögonen? j — Jo, så gör hun med, återtog Pablito: da, då kanna vi anse honom räddad; snart kommer han till life igen. Den här karlen har en kropp af jern; inom en qvart kan han stiga till häst, om det kniper. Men nu få vi lof att sköta orm honom litet. Invånarne i dessa trakter, som ständigt äro ute på äfventyr långt från sina hem och sällan kunna erhålla någon läkereväård, när de behöfva den, äro vana att kurera sig sjelfva. Pablito tvättade nu, med tillhjelp af Car locho och Verado, don Torribios sår med vat ten och rom, fuktade hans tinningar och blåste in tobaksrök i hans näsborrar. Denna behandling gjorde verkan; den — Men då tycker jag, han bör kanna — Kanske. Det beror helt och hållet