omgitven af ett dussin döda tigerkattor och ; hållande mellan sina stelnade fingrar hufvudet af en gam som han vridit nacken utaf. — Nåväl, Carlocho! sade en röst; han J fått tag i honom? — Ja, svarade deune; men han tycks vara död. — För tusan! det vore skada, åtettog Pablito; ty det var en duktig karl. Hvar är han? — Han ligger på klippan, alldeles midt framför oss. — Kunnen I bära neå honom ensamma? , — Det går mycket lätt för gig; han är orörlig som en stock. — Skynden er i himlens namn! sade Pablito; hvarje minut är dyrbar; det minata dröjsmål kan kosta honom lifvet. Carlocho och Verado lyftade upp dov Torribio med mycken försigtighet, och buro honom från klippan, denna fästning, som han så länge försvarat mot en öfverlägsen styrka. De lade honom bredvid en eld på en bädd af löf, som under tiden blifvit tillrustad af el Zapote. Genom en besynnerlig slump voro våra fyra gamla bekanta vaqueroer samlade på denna aflägsna punkt. — Det var sjelfva hin, ropade Pablito, då han blef varse den unge mannen, hur de gått åt den stackarn! Det var verkligen i grefvens tid vi kommo hit. — Tror ni, han kommer sig? frägade Carlocho. — Man bör väl kunna hoppas det, svar