Dagens Nyheter – 10 juli 1865, sida 1

Obetinksamt nog atfsköt han ncmligen två pi stolskott på denna hop af fiender, som tätt invid hans fötter sinscmellan utkämpade den mest blodiga strid. En egendomlig företeelse visade sig nu; dessa djur, som alla voro fiendtligt sinnade mot hvarandra, tycktes inse att de, i stället för att uttömma sma krafter 1 inbördes strid, borde -förena sig och angripa menniskan, deras gemensamma fende. Likasom på öfvereuskommelse upphörde de aw slåss med hvarandra, öfvergålvo de blödande, sönderslitna lemniogarne liter sina dödade kamrater och vände sina vredgade blickar mot don Torribio, som från si. upphöjda plats syntes irotisa dem. På en gäng rusade alla mot kbippun och sökte genom djertva hopp uppnå vissa mindre afsatser och dymedest kuuna klättra der upp till den punkt der fienden stod. Faran började bli alltmer och mer öfverhängande, RBeuan hade flera tigerkattor huuut upp lå platformen. I samma mon de kommo upp, slog don Torribio dem i hufvudet och storiade ned dem igen, Men efterhand blefvo de allt tulrikare; hän kände suv krufter aftoga och modet sjuuka. Det låg någonting utomordentligt storartadt i denva strid mellan en menuiska och så många vilda djur. Likasom ansatt af en förfärlig mara, slog don Torrnbio med händer och fötter åt alla håll, för att i det längsta värja sig för sina angripares bett; han käude tigerkattoruas och vurgurues vamjeliga andedrigt värma sina kinder; jaguarernas rytande och pantrurnes nästan gäckande läten bildade tillsammans Cm musik, som lät fasansfull i