Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 2

uRägsna plats, dit ingen menuiska hittills vägat ensam bege sig. Han hotades af eu oerhörd fara, och för att kuona rädda sig undan denna, måste han handla raskt och använda hela sin skarpsinnighet. Såsom vi redan förut nämnt, framsprang en källa mellan tvänne klippor endast några steg fråa honom. Den mängd djupa spår, som syntes i sanden och gyttjan kring dennu, gaf tydligt tillkänna att vilddjuren der plägade släcka törsten, när de vid nattens inbrott lemnade sina hålor, för att söka sig föda. Ett letvande bevis på, att detta var förhållandet, gåfvo tvänne ståtliga jaguarer, hane och hona, som just i detta ögonblick stodo vid källan och betraktade med oroliga blickar sina ungars lekar. — Hum! murtmlade don Torribio; de der kunna just inte kallas för trefliga grannar; och instinktmässigt vände han hufvudet åt motsatta hållet. Ea präktig panter lag utsträckt på spetseu af en klippa i samma vtälloing som en katt på ctt tak, och stirrade på honom med sina glänsande ögon. Såsom vanligt i Amerika gick don Torribio aldrig obeväpnad; han hade en dyrbar bössa, som träffade alldeles utmärkt väl. Lyckligtvis hade denna icke skadats på nigot sätt, när hästen föll. Den stod nu tätt bredvid honom, lutad mot en klippa. Han sträckte ut handen och fattude tag i den. Välan! sade han med ett småleende; jag skall minsann icke ge mig utan hårdnackadst motstånd.