Dagens Nyheter – 8 juli 1865, sida 2

Nu uppstod ett förfärligt tjutande och rytande på alla sidor, och mörka skuggor skymtade förbi på några stegs afstånd från det ställe der don Torribio stod. — Nej, vid Gud, det här går icke an, sade han till sig sjelf med ett bittert småleende; jag skall väl åtminstone försöka att fly, innan jag låter mig uppslukas af jaguarerna. Annars vore jag bra dum. Framåt! ännu ir jag icke död. Den starka vinden hade för några roinuter skingrat molnen på bimlen; månen visade sig och kastade ett blekt och dystert sken öfver nejden. Endast ett litet stycke från den plats, på hvilken don Torribio befann sig, framflöt Rio del Norte mellan tvänne branta klippstränder. På något afstånd syntes brynet af en tät skog. Trakten företedde den vildaste anblick; öfverallt sågos klippor och grupper of träd, omslingrade af lianer och insnärjda i hvarandra; marken var betäckt af ett tjockt lager med sand, så att hvarje steg lemnade djupa spår. Don Torribio kände nu igen sig. Han stod vid början af en vild skog, den enda inom indianernas område i hvilken de djorfva jägarne icke vågat fördjupa 8ig. Alla hade bäfvat tillbaka vid tanken på att möta den här af de rysligaste odjur, som gömde sig i dess hemlighetsfulla mörker. På ett afstånd af mera än ferton franska mil fanns icke en menniskoboning. Don Torribio gaf sig icke tid till att söka förklara, hura han, utan att sjelf veta deraf, hade på så kort tid kunnat hinna till deana