Dagens Nyheter – 6 juli 1865, sida 1

— Hvarom då? trägade don Estevan. — Jag skall genast säga er det. Säkerligen har ni icke omtalat denna långa och intressanta berättelse för mig endast i ändamål att tillfredssälla min uyfikenhet, så mycket mindro som jag icke visat någon sådan. Det bar skett i en annan afsigt, och jag tror mig hafva anat denna. Don kstevan Diaz, när tvänne män med hjerta förenat sig med hvarandra såsom lianen med cken, när de hafva samma åsigter, en och samma vilja, då äro dessa båoda män starka; ty den enes svaghet ersättes af den andres styrka, och hvad hvar och en uf dem icke skulle ensam ha vågat försöka, det tycka ej de två att företaga sig; och de kuona vara fullt säkra på att sina planer krönta med framgång, skulle än dr: -sa vara aldrig så djerfva. Eller hur, tror ic:o ni som jag? — Jo visst, don Fernando, jag är i det afseendet helt och hållet af samma tanke som ni. En glädjeblixt sköt fram ur den unge mannens öga — Bra, sade han och räckte fram handen, se här, don Estevan, tag min hand; på samma gång jag räcker er den, erbjuder jag er mitt bjerta som är trofast och godt. Emottager ni den? — Vid Gud! ropade öfverfogden och fattade häftigt den utsträckta handen samt tryckto den med värma mellan sina, jag tar emot både er hand och ert hjerta, Tack, broder! samma förslag som ni pu gjort mig, har jag sjolf tänkt göra er. Och nu äro vi förenade