Dagens Nyheter – 5 juli 1865, sida 1

de redan ötvervunnit alla dess svårigheter, och spelade: med en säkerhet, som föreföll den häpne direktören vidunderlig. Knappt yar stycket slutadt, förrän denne rusade upp från pianot och utropade: — Men det bär är ju alldeles oerhördt, min herre! Ni får lof att ge konserter, ni eger ju minst 100,000 mark i edra fivgrar. — Men först måste han ha en fiol med riktigt stark ton! ropade den hänryckte köpmannen. I afton, hemma hos mig! Och med dessa ord tog han den unge virtuosen under armen och förde honom till närmaste musikhandel. Under vägen dit bad han honom utvälja det aldra bästa instrument han kunde få tag uti; ban önskade ingenting högre än att få göra honom en present deraf. I Edvards själ blef det åter solsken — ban skulle få sig en fiol igen! Musikhandlaren kom fram med en mängd fioler af bästa .sort, som han uttryckeisig; men efter att ha rört vid strängarne, lade Edvard dem åter åsido, den ena efter den andra, och bad att få se ett verkligt godt instrument. — Jaja, den här herrn låter icke slå blå dunster isynen på sig, utbröt köpmannen, som tycktes road af musikhandlarens förbluffade min. — Ja, det syns tydligen, att han är kännare, sade musikhandlaren och öppnade med ett sjelfbelåtet leende en fiollåda, somstod i en mörk vrå. : En fiol och stråke mycket oansenliga till sitt ytte, visade sig: Fiolenvar icke strängad, utan HEdyard satte sjelf på dessa