Dagens Nyheter – 4 juli 1865, sida 3

bästa mamsell, fortfor han i samma glädtiga ton, som nu började förekomma mig såsom en oförskämdhet. — Då två personer skola se hvarandra hvarje dag, är det ju icke så noga med ställning en?. Hvad ville det säga? Se hvarandra hvar dag? Var karlen tokig? Men det såg han icke ut för. Det var en lång, starkt bygd man med liflig fysionomi och ett par vackra blå ögon, som spelade af godt lynne och skälmaktighet. Men om han icke var tokig, hvad var han då? I alla händelser oförskämd och icke värd ett svar. Jag tog hastigt på mig kappan och knöt ihop hatten med feberaktig brådska, under det jag kastade en skygg sidoblick på honom i spegeln. Han betraktade mig oafvändt med ett litet sarkastiskt leende, som förtretade mig ännu mer. Min bästa mamsell, sade han och gjorde en rörelse emot dörren liksom för att hindra mig från att gå, hvarför alla dessa omständigheter? Vi förstå ju ändå hvarandra rätt bra. Genom att visa mig den äran att komma hit efter min annons, medger ni åtminstone att mitt anbud icke förekom er opassande. Det är således min person som misshagar er? Jag kan icke säga er hur ondt det gör mig, ty jag för min del tycker ganska mycket om er, och jag kan åtminstone utan att synas närgången bedja er säga mig hvad det är som misshagar er. Jag kan försäkra er att jag skall göra allt hvad som står i min makt för att ändra det, om det är möjligt. Skulle det deremot — och här antog hans ton en viss skärpa — hvilket dock förekommer mig osannolikt, vara ett skämt eller en känsla af nyfikenhet att se hur en karl ser ut, som annonserar efter en hustru, så är ert uppförande måhända lindrigast sagdt litet oförsigtigt. Det är alltid riskabelt att lita på grannlagenheten hos den som man tänker göra löjlig, — men likväl kan ni äfven i sådant fall vara lugn. Jag skall då bara resa hem igen med ytterligare en bitter erfarenhet. Jag hörde honom till slut, men jag gjorde ingen min att lemna rummet. Jag stod ännu vid dörren med handen på låset, och med en känsla såsom om jag varit fastspikad vid den plats der jag stod. Jag var liksom förstenad af förskräckelse öfver den beskyllning, som blifvit framkastad emot mig. Jag skulle ha gått efter en friareannons i tidningarne! Jag!! Du gode Gud! Hur skulle jag kunna öfverlefva det? Jag gjorde många fruktlösa försök, innan jag lyckades göra mig begriplig och någorlunda förklara honom sammanhanget. Det var således ett misstag? frågade han och såg förläget på mig. Ja, hvad annat? svarade jag med illa doldt förakt. Tror ni, att någon som hyser den aldra minsta aktning för sig sjelf inlåter sig på dylika äfventyr? Han ville säga något, förmodligen till sitt försvar, men jag var alltför upprörd att höra derpå, och utan att se mig om skyndade jag utför trapporna. Då jag kom ned i porten stadnade jag ett ögonblick för att hemta mig, och hvad fick jag väl se i det motsatta hörnet? Jo fotografens skylt! I stället för att gå tvärs öfver gatan, skulle jag stannat på stället, såsom man sagt mig, och hvilket jag nu så tydligt begrep — då det var för sent. Men nu var det mig omöjligt att gå dit upp; jag var alltför nedslagen öfver detta mitt sista misstag; och innerligt missnöjd med mig sjelf och hela verlden, gick jag hem. -— — Men hur gick det sedan? Berätta, berätta ! ropade alla om hvarandra i den lilla krets, der jag omtalade denna händelse. Såg du honom aldrig mer? Sökte han icke upp dig ? ; Jo visst sökte han upp henne! svarade min man med en illmarig blinkning. Och resultatet ser ni här! Ser ni, hon kallar det nu för att gå vilse, men hon har sjelf många gånger tillstått att hon aldrig gått mera rätt i hela sitt lit. — Ja ja, det säger hon icke högt, tillade han, i det han svängde om med mig och skrattade på det sjelfförnöjda sätt som är de äkta männen så eget, då de tro sig ha sagt någontirg riktigt bra. RER NR 200 BVSDERA AT ARR REANN