Dagens Nyheter – 4 juli 1865, sida 2

dan aldrig, men sköna och herrliga saker måtte det ha varit, ty en dödstystnad herrskade i tältet under hela tiden, medan han spelade, och då han slutat, drog Görgey en djup suck, reste sig upp och lade sin hand på den unge mannens axel. — Det var orätt af mig, sade han, att draga på munnen, när ni sade er ha upptagit er tid med fiolspel. David kunde med sin harpa fördrifva onda andar. Ni kan med ert spel uträtta ännu mera; ni kan framtrolla mod och tillförsigt hos dem, som förtvifla. Er mor har rätt; ni duger icke till soldat. Genom att handtera sabeln afvänjes ni att föra stråken, och man blir styf i fingrarne genom att hålla i tyglarne... — Men, herr general, jag har icke lust att komma hem igen! utbrast ynglingen, synbarligen bekymrad öfver generalens ord. — Det skall ni också slippa, min unge herre; ni skall stanna hos mig och blifva min David, när kanske en gång min själ behöfver stärkas, för att icke duka under af förtviflan. Han skall anställas vid min stab, tillade han och vände sig till en äldre officer; tag honom under edra vingars skugga och undervisa honom om det aldra nödvändigaste. Jag hoppas, han skall bereda oss många njutningsrika aftnar. Från denna stund blef Edvard förvandlad till en ståtlig husarofficer och fick dagligen vara tillsammans med generalen, som visade honom all möjlig välvilja. När ingen fara var å färde, användes han som adjutant, men så snart skjutningen började, måste han hålla sig undan.