Dagens Nyheter – 4 juli 1865, sida 1

sade i hans inre. Han fördejinstrumentet till kinden och aflockade det en mängd ackorder med sådan häftighet, att man kunde tro det strängarne skulle springa och stråken gå tvärs af. Han spelade så vildt som om han hade velat uttömma hela sin kraft, och först sedan han blifvit trött, öfvergick han till ett mildt och melodiskt spel, gripande genom sin uttrycksfullhet. Hvar och en af hans toner skulle i kejsarstadens salonger hafva framkallat en storm af applåder och äfven de skarpaste kritici skulle hafva egnat honom hela sin beundran — och dock hade denne unge man, som så väl inom sin familj som bland främmande titulerades Edvard, blott tillfälligtvis under besök i Wien hört två eller tre konserter. Der, långt inne i Ungern, spelade han på sin fiol, endast och allenast för att roa sig sjelf. — Men sålunda, berättade han sjelf sednare, då ödet hade fört honom ut i den vida verlden — sålunda lefver mången Liszt och mången Vieuxtemps gömd på landsbygden i Ungern; ingen utom vår Herre och deras egen närmsta omgifning vet något om dem. Ända sedan han var fyra år, hade fiolen varit hans största glädje. De första grunderna i fiolspelning hade han lärt sig af en tjenare, och hade sjelf sedan, utan att ha den ringaste id6 om noter fortsatt att spela så godt han kunnat, och sökt att återge hvad han hört. Då han var tio år gammal, hade en slägtinge till honom, som tillfälligtvis var på besök i hans föräldrars hus, bemärkt hans utomordentliga anlag och ställt så till att han fick en lärare från Wien. Men efter förloppet af tvenne år hade han redan tillegnat sig