Dagens Nyheter – 4 juli 1865, sida 1

Görgeys speiman. Då revolutionshärarne i slutet af den ungerska frihetsstriden förenade sig till en stor hufvudarm under Görgeys öfverbefäl, och då alla, som kunde föra vapen, från adelsmannen ända uned till dagakarlen, skyndade att förena sig med denna arme, stod en eftermiddag en ung man vid fönstret i ett stort och vackert rum i Hewas, synbarligen i strid med sig sjelf. Hans smärta, rent aristokratiska gestalt gaf tydligen tillkänna att han var af god familj, hans höghvälfda panna och eldiga ögon vittnade om intelligens och energi, under det att de rödlätta kinderna och den helt och hållet skägglösa öfverläppen angåfvo en ålder af på sin höjd sjutton år. Han visste, att man slogs på några få mils afstånd; ännu närmare stod en del af revolutionsarmåns reseryvtrupper, hans egen bror var anställd vid en af dessa, och han sjelf — han skulle lugnt stanna hemma, han skulle låta dessa verldshistoriskt märkvärdiga händelser passera, utan att taga del i dem, och detta oaktadt den längtan efter strid som brann inom honom? Han var den yngste manliga ättlingen af sin familj och skulle hålla sig långt borta från kriget och dess faror, för att blifva sin moders ålderdomsstöd. Med ett utrop af grämelse gick han bort från fönstret, då i samma ögonblick hans ögon föllo på en fiol, som låg kastad på ett häfte noter. Han fattade tag uti denna för att med dess tillhjelp möjligen kunna stilla den oro som ra