Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 2

visa något deltagande för fången, var det dock nästan ingen uti den tysta hopen, som icke vördnadsfullt tog af sig hatten för honom, då han passerade. Don Guzman bibehöll under hela vägen samma lugua och värdiga hållning, han höll hatten i handen och helsade till höger och venster med ett sorgset småleende. Redan voro två tredjedelar af vägen tillryggalagda och inom ett par minuter skulle fången vara framme vid domstolen. Då inträffade på Förbundsgatan den händelsen, att en mängd åskådare, som tvifvelsutan blifvit alltför tätt sammanpackade af soldaterna, drefvo undan dessa och genombröto deras led. I samma mån tåget närmade sig detta ställe, tilltog tumultet och oredan. Skrik, förbannelser och hotelser hördes om hvarandra, och vreden spred sig och växte med denna hastighet som är vanlig hos söderns folk. Hvad som från början tycktes vara endast en träta aft föga vigt och betydetse, artade sig nästan ögonblickligt till ett verkligt upplopp. Don Bernardo blef orolig öfver bullret som han hörde, och sporrande sin häst, skynodade hau sig i förväg för tåget, för att göra sig underrättad om hvad som var å färde och och stilla oordningen. Olyckligtvis hade tilloppet af menniskor helt hastigt blifvit så starkt, att soldaterna icke alls kunnat hälla sig tillsammans, De stodo nu en och en i hopen och innan de visste ordet af, voro de afväpnade. Äfven de båda truppafdelningar, som eskorterade fången, blefvo afskurna från hvarandra af folkmassan. Don Bernardo öfversåg det hela med ett ögonkast och märkte, att ställningen redan