Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 2

kallade soldaterua till vapen; de nyfikna på gatorna framsträckte, oroligt väntande, sina hufvuden, och allas blickar riktades mot fängelset. Väutan bief icke lång; efter kuappt två minuters förlopp öppnades porten, och fången visade Big. Hans ansigte var blekt och lugnt och hade ett fast och beslutsamt uttryck. Han omgafs af tio ryttare, som kommenderades af underlöjtnant Luco. Denne höll sig på högra sidan om fången, likasom ville han vara honom så nära som möjligt för att desto bättre kunna bevaka honom. På veustra sidan om don Guzman såg man sergeant Munnoz. Framför denna lilla skara red en talrik truppatdelning, bestående uteslutande af förbundsbröder, och i spetsen för den sågs öfversten don Bernardo Pedrosa tumla om på en präktig ramsvart hingst. En annan truppafdelning, lika manstark som den första, kom efter fången och afslutade tåget. Långsamt och högtidligt skred tåget frum bland de böljande menniskomassorna. Intet ljud förmärktes bland åskådarne. Alla voro tysta, dystra och mörka i hågen. Det var en at dessa herrliga vårmorgnar, som det endast är Sydamerikas folk förunnadt att njuta utaf. En frisk vind blåste och förde med sig vildoftande ångor från stepperna. Trädens grenar och blad sattes i dallring och luften uppfriskades dorif, upphettad som denna eljest skullv ha varit at solens brännande strålar. Tåget fortfor alt skrida framåt. ÖOaktadt det var förenadt med stor fara att offentligen