Dagens Nyheter – 3 juli 1865, sida 2

SA — — börjat bli betänklig. Han banade sig väg ge nom hopen och kom fram till underlöjtnanten, som stod orörlig och kall bredvid fången. Ah! utropade han och drog en suck af tillfredsstiällelse, när han blef varse denne; bevaka noga fången och håll er tätt intill honom; jag är rädd för att vi nödgas bana oss väg med väld. — Vi skola bana oss väg, det är säkert det, öfverste, svarade Luco med ett småleende. Men f-n anamma den solen, han skiner oss i ögonen. Just som underlöjtvanten uttalade dessa ord, grep en soldat som stod bredvid honom, öfverste Pedrosa i benet och drog honom ned på marken. I samma ögonblick fick Luco tag i tygeln på hästen och höll denne qvar, medan don Guzman, snabb som tanken, svingade sig upp i sadeln, der öfversten nyss suttit. Allt detta försiggick så hastigt, att don Bernardo, som under tiden blef fastnaglad vid marken genom en bajonettstöt, aldrig hann jatta hvad som var å färde. De tolt ryttare, som bevakat fången, slöto sig nu tätt intill honom och den lilla truppen sprängde af i sporrsträck genom folkmassan. Nu inträffade en egendomlig händelse. Hopen, som nyss förut varit så sammanpackad, öppnade sig under ljudeliga hurrarop för flyktingarne; men så snart dessa passerat slöt den sig åter tillsammans och bildade en 0geoomtränglig mur af menniskokött. Eftertruppen sattes derigenom ur stånd att förfölja Hyktingarna. Beväpnade män tycktes hastigt uppstiga ur jorden, och hvarje skott soldaterna af