Dagens Nyheter – 1 juli 1865, sida 2

don Leoncio öfvergifvit sin bror och tagit med sig nästan alla hans tjenare, insåg han genast fullkomligt, i hvilken vådlig belägenhet han sjelf befann sig. Han hade öfverlupit och förrådt sina kamrater; det lyckligaste han under sädana förhållanden kunde vänta sig var att bli skjuten. Också hade solen knappast gått upp, förrän han varseblef på afstånd i öknen ett dammeln som mycket hastigt närmade sig postationen. Han begrep att detta dammoln gömde soldater, att dessa soldater koramo för att hämnag sina kamrater, som han, Luco, hjelpt till att hugga ned, att de inom några minuter skulle vara framme och att, om de finge tag i honom, han ögonblickligen skulle blifva skjuten. Dessa utsigter voro icke särdeles angenäma för sergeonten; men å andra sidan älskade han sin herre och kunde icke besluta sig för att öfverge honom. Han var derföre i högsta grad villrådig och, ehuru ingen tid var att förlora, visste han icke hvad han skuie besluta sig för. Lyckligtvis löste hans hustru problemet genom att erinra honom om, att hvarje försök att förmå don Guzman till flykt skulle, i den belägenhet han för tillfället befann sig, utan allt tvifvel misslyckas, att det vore mycket klokare af Luco, att nu söka bevara sin frihet, om han ville hoppas att någongång kunna bidraga till att förskaffa frihet åt sin herre, samt slutligen i sista rummet, att ifven ban sjelf vore far och var skyldig sin familj att i det längsta söka bibehålla frihet och lif. Alla dessa skäl syntes sergeanten befogade och han tvekade derföre icke längre. Han satte sig upp på en häst och hans hustru på en annan; och när öfversten