Rällegångsoch Polisnyheter. Tvisfemsil. Inför rådhusrättens fjerde ifdelning förevar i går ett mål mellan snickararbetaen ÅA. Sundholm och skomakarmästaren C. T. Maebhus, den sednare instämd för att svara på en ansifvelse af Sundholm, att Marelivs skulle gått falsk sdgång, då han besvurit bouppteckningen efter Sundholms allidna dotter Gustafva, som varit anstältd i Murelii bus. Suntholm var åtföljd af rättegångsbiråde; som förde hans talan och uppgaf, att i boupp teckningen fattades af den aflidna jungfru Sundbolns tillbörigheter en klädning, en dubbelsebal och en guldring, dessutom 306 rdr 50 öre i penningar, som varit insatta å Stockholms stads sparbank. Marelius svarade härpå, att de ifrågavarande kläderna blifvit af den aflidna bortskänkta till en piga vid namn Lyster, som skott henne under hennes lingvariga sjukdom, och att guldringen var hans egen, ett arf efter bans mor. Hvad dei sparbanken intatta penningarne beträffar, påstod AMarelius att de voro hans egna, fastän de blifvit insatta i juogfru Sundholms namn, derföre att Marelius balt mera pengar att insätta än det är tillåtet att få in på en bok. Sundholms rättegångsbiträde fästade rättens uppmärksamhet på att fullmakten, som den allidne gifvit Marelius för att uttaga de 306 riksdalerna, var daterad den 14 januari 1865; men att jungfru Sundholm allidit i November 1864. Marelios svarade härpå, att fullmakten blifvit skrifven den 3 oktober 1864; men daterad den 14 januari 1865, derföre att Marelius ej ville lyfta pengarna förr. Marelius inlemnade till rätten en genstämning 8 Sundholm och förklarade deri att han år 1859 upptagit den aftidna Gustafva Sundholm i sitt hus; hon bade då varit förfallen till lösaktigbet, och det var Marelii mening att göra benne till en bättre menniska, hvilket också lyckades. Efter några års vistande hos Marelius blef Sundbolm sjuklig, men fick likväl qvarstanna och erhålla skötsel till sin död I genstämningen yrkades ansvar å Sundholm för det han mot battre vetande låtit instämma Meäörelius och i stämningen framkommit med äreröriga beskyllningar. Målet uppskjöts till en annan dag för åtskilliga upplysningars inforskalfande. En vratsam fjuf. Förre arbetshjonet Magnus Hellgren var i går uppphemtad från häktet till 1ådbusrättens femte afdelning för att undergå ransakning. angående tillgrepp al en pressenning och en matta nere vid BRiddarholmshamnen. — Först lär du ha stulit en matta som tillhört ångbåten Thor, yttrade ordföranden. — Ja gubesars, det erkännes, svarade Hellgren. — Och så är det en pressenning från ångbåten Nore. — Ja gnbevars, det erkännes också; men jag var inte riktig i skallen när jag tog pressenningen; jag bann inte långt med den förrän en poliskonstapel fick tag i mig och förde mig till vaktkontoret. Der besärde jag att få komma i hakte, men i stallet fick jag sitta på en bänk med en konstapel bredvid mig. Fuli var jag och full var visst konstapeln också, för vi somnade båda två och när jag vaknade snarkade konstapeln som en smed--— Tyst der och stå inte och prata om det som inte bör till saken, tillsade ordföranden. — Ja men in.e var jag riktig i skallen. — Nej, det kom väl en tjufdrift på dig. Hellgren dömdes för första resan stöld af gods till ett värde af 26 rdr att hällas till straffarbete i 8 månader och vara förlustig medborgerligt förtroende i 6 år. Vidare dömdes Hellgren till fyra dagars stratfarbete for det ban inte varit riktig i skallen. — Jag är mycket nöjd med utslaget, förklarade Hellgren seden han erhållit besvärshänvisning, lvarefter han åter nedfördes i häktet.