Dagens Nyheter – 30 juni 1865, sida 2

RES med så mycket intresse, att jag glömt bort allt annat. Hela min själ har varit så förvirrad, att jag tyckt mig sjelf vara närvarande vid dessa fasansfulla scener, som med svindlande snabbhet upprullat sig för mina blickar, och har icke kommit ihåg att en af de medspelande personerna var oss så nära Men huru kommer det sig att ni har så nogoreda på alla dessa tilldragelser. Ett sorgligt leende öfverfor den uuge mannens ansigte. — Orsaken är den, svarade han, att jag ofta under min barndom och äfven på sednare år hört denna berättelse omtalas; min far var den der sergeant Luco, som ni funnit vara så tillgifven familjen Ribeyra, min stackars ror var amma åt don Guzmans son, hvilken var min dibroder. Vi voro födda nästan saratidigt, och min mor, som var uppfostrad i don Guzmans familj, bade velat amma upp oss båda, på det att jag genom att insupa samma modersmjölk som min unge husbonde, skulle i framtiden blifva honom ännu mera oinskränkt tillgifven. Ack! Gud har velat anvorlunda; ty nu är han visst död. — Hvem vet? svarade don Fernando medlidsamt, måhända skall ni återse honom en dag. — Ack nej! vi kunnas icke längre hoppas det. Mera än tjugu år hafva förflutit sedan han försvann och oaktadt de ifrigaste och noggrannaste efterspaningar har man icke af den hemlighetsfulla slöja, som omger det stackars barnets vidare öden. Prag nu. Jag bar följt de sorgliga händelserna varit i stånd att upplyfta ens den minsta flik