Dagens Nyheter – 30 juni 1865, sida 1

— Jaså; ni vill således icke alls låta tala med er. : — Vid min ära, nej; det är visserligen ledsamt, men... — I ären således beslutna att försvara er till det yttersta. — Ja, kamrat, med händer och fötter. Ännu äro vi icke i ert våld. Kommen och försöken på! — Det skall icke dröja länge, förr än vi ha er i våra händer. — Försöket gör det, kamrat. Emellertid, som er konversation inte har något fängslande för mig, så tar jag mig den friheten att afbryta vårt samtal. Lycka tilll Sedan han yttrat dessa ord, tillslöt han häftigt fönstret. Don Leoncio vände sig till sin bror, som under tiden kommit fram till stället, der han stod. — Nå, hvad var det jag sade? yttrade han med en axelryckning. Misstog jag mig kanske? — Nej, vi hade rätt; vi ha nu uppfyllt hederns bud och kunna handla fullkomligt fritt. Don Guzman lutade sig nu intill sin bror och hviskade honom några ord i örat; denne smålog och aflägsnade sig. Betjenter, kuskar och åsnedrifvare hade emellertid dragit sig undan bakom packvagnarne, för att vara skyddade emot de belägra. des kulor, och väntade der signalen till anfall. Don Leoncio sysselsatte sig med att samla ihop hö oeh torrt virke omkring huset; när