Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 3

SS KIDSEN Sr nan RR MO RR EA AEA NAV EE SEE APA 7 ENSE RNE Napgsrea ord om Ofandikesns stadium. oo (Utirag ur ett bref itll en ung vän ) Äfven om vi icke kunna blifva Linneor, så kunna och böra vi dock i vår ringa mån bidraga till naturens undersökning; ty det är just de små delarne, som sammanlagda bilda det stora hela: millioner sandkorn bilda den stora högen. Tag bort det ena kornet efter det andra, och hvad blifver af högen? Hvad vore väl myrstacken, och icke arbetsmyrornas ihärdiga flit uppbyggde deu! Då fiuge honorna (— de vice) sitta der ensamma och yfvas Öfver — ingenting! Återvändom mu till botaniken! Består den väl uti att hopsamla och i bundtar förvara torkade växter? Nej, detta blott är början och förberedelsen till hvad som komma skall: det är naturens alfabet, utan hvilket vi aldrig kunna lära oss att läsa rent, än mindre att förstå meuingen uti och sammanhanget mellan naiureus under. (Man kan visserligen utan denn? förberedelse hafva en viss insigt uti naturevs harmoni; men det är då mera en instinktartad aning, en liflig sympati än en på erfarenhetsrön grundad kunskap). Tänk dig, att abedt aldrig funnits till! Hvar voro då de vise män, som i sekler upplyst verlden? hvar då bildning, konster och vetenskaper? hvar då allt ädelt, stort och skönt? I råhetevs natt vore då allt försänkt: likt aporna skulle vi klättrat i träd eller i bästa fall struki: kring som nomader och — röfvare! Heder och tack derföre åt de män, som först uppfunno abcdt; heder och tack åt dem, som med oförtröttad flit släpa sina stenar till vetenskapens stora tempel! Utan dem skulle aldrig någon resning, än mindre kupoler och spiror kunna tänkas. Tröttna ej att bryta mödans hårda skal för att hinna till den ljufva kärnan! Hvilket utgör väl då kärnan i vår älskade vetenskap? Detsamma som ialla andra vetenskaper: Gud — den tänkande menniskoandens införlifvande med skapelsens lagar, den innerliga kännedom af den harmoni och fullhet, som genomströmmar hela verldsalltet, ifrån blommans doft till solers strålar. Du skänker kanske din beundran åt den prälande rosen —, men trampar på masken, som kriälar vid dina fötter? Akta dig, du trampar på något heligt; äfven masken är utsprungen ur gudomens sköte. Samma underbara vishet uppenbarar sig hos dem båda: masken är i sitt slag lika fullkomlig som rosen i sitt. Gud kunde ej skapa något ofullkomligt. Du ser kanske framför dig en månvgskiftande tusensköna vid sidan ar det blygsamma gräset, du finner dem helt säkert mycket olika; men samla hop alla de länkar, som ligga ecmellau dem båda. Förena sedan dessa ytterligheter, du har kedjan färdig och olikheten är försvunnen! — Hvilken underbar byggnad företer ej den till utseendet så obetydliga gräsblomman! Först dessa tredubbla skal, som likt sköldar omgifva den blifvande frukten för att från den afhålla alla skadliga inflytelser; eedan dessa ståndarknappar -— växtverldens vågbalkar — som så bebagligt sinka sig för vinden och som i sitt inre innesluta de fina stoftkorn, hvilka genom befruktningen föranledt så många menniskors näring och trefnad. Utan dessa små stoftkorn skulle verlden biifvit en ödemark, beröfvad allt lif och visende. Se här det stora i det lilla! Det lilla försvinner och ailt blir stort, till och med det minsta sandkorn, den obetydligaste blomma och masken sor krälar i stoftet. Detta är således frukten af naturens sanna studiur, att det utjemnar alla olkheter mellan de skapade tingen, gifver åt allt dess rätta värde och lemnar menniskan den säkraste måttstock för bedömandet af henne sjelf, verlden och Gud, I moraliskt hänseende iir naturen mäktig att ingifva menniskosjälen renade känslor, upphöjda tankar och en vördnadsfull hängifvenhet för den allgodes verk. Hvilket herrligt språk talar ej till menniskan uti liljans snöhvita kalk: Behåll din själ uti dess oskärade renhet, lär af mig att med vördnad och ödmjukhet böja ditt hufvud för honom, som varit, ir och vara skall. E. V. E. (CKalmar.) Esa TEPE) SERA ANS NEP Ur EA KASSE a AND Utrikes Nyheter, Tyskland. Från Frankfurt skrifves ij