Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 2

— Nä, hvad skola vi göra nu då? — Hvad ni behagar, svarade don Guzman, på hvilken ljudet af brodrens röst gjorde ett obehagligt intryck, efter den upplysning han fått af sin bustru. Don Leoncio märkte den motvilja han ingaf sin bror; han rynkade ögonbrynen, men gömde sin harm inom sig. — Det är ni som räddat oss; det är derföre också ni som har beslutanderätten, sade han. — Som ni behagar, min bror, genmälde don Guzman. Don Diego, tillade han och vände sig till den unge mannen, jag anförtror er syster åt er. Striden ska!l troligtvis genast börjag; det går icke an att hon och hennes barn utsättas för någon fara. — Var lugn, jag svarar för henne, svarade don Diego, i det han tryckte don Guzmans hand. Innan donna Antonia aflägsnade sig, kastade hon sig ännu en gång i sin mans armär. Akta dig! hviskade hon honom i örat; don Leoncio har bestämdt något ondt i sinnet emot oss; han tänker förråda oss. — Han vågar det icke! svarade don Guzman i fast ton; gå, och var utan fruktan! Den unga qvinnan lugnades något af dessa ord; hon följde sin bror utan att göra några vidare invändningar. Snart försvunno båda två bakom de många vagnarne. De begge bröderna blefvo ensamma. Under en lång stund vexlades icke ett ord dem emellan. Don Guzman stod med armarne korslagd