Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 2

som han var att brodrens kärlek för donna Antonia blifvit förbytt i en ren och uppriktig vänskap. -— Hvarföre har du kommit tillbaka? sade don Guzman till sin maka under ett litet uppehåll mellan kyssarne. -Det var nödvändigt, sade hon helt sakta och med möda återhållande cen ätbörd af afsky; min syster har rådt mig dertill. — Det var mycket oförsigtigi zjordt af dig, min engel. — OQO! när jag är hos dig, fruktar jag intet. Vill du icke omfamna din son? tillade hon. Har du då tagit honom med också? — Jag vill aldrig mera skiljas vid dig hädanefter, hvad än må hända. Hon lutade sig intill sin mans öra: din bror älskar mig högre än någonsin, hans hustru har märkt denna kärlek, och det är hon och don Diego, som rådt mig att resa tillbaka; min ställning började bli odräglig. En blixt sköt fram ur don Guzraans öga. — De ha handlat klokt, sade han, men tyst! min bror ger akt på oss. Don Leoncio var verkligen orolig öfver detta enskilda samtal; Personer som ha någouting på samvetet, tro alltid att de och derag brott äro föremål för andras samspråk, som de icke kunna höra; så var det ocz med honom, och trots alla sina bemödanden att förställa sig, lyckades hav icke dölja sin upprörda sinnesstämning. För att en gång få ett slut på samtalet, gick han fram till sin bror och frågade bonom tvärt: