Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 2

öfver bröstet och hutvudet nedböjdt; han var synbarligen försänkt i djupt begrundande. Don Leoncio betraktade sin bror uppmärksamt; hans ansigte hade ett sällsamt uttrycks och ett tvunget leende krusade hans läppar. Slutligen lyftadse don Guzman upp hufvudet. — Låtom oss göra ett slut på det här, sade han; vi ha redan dröjt allför länge. Don Leoncio spratt till; han trodde, att deesa ord voro ställda till honom. Men hans bror forisatte: — Innan vi anfalla de här uslingarne, måste vi väl först uppfordra dem att gifva sig. — Tycker ni det, min bror? svarade don Leoncio; dessa menniskor äro ju förbundsbröder. — Detta är i min tanke, ett ytterligare skäl för att handla så som jag föreslagit. Vi böra vises dem, att vi inte äro banditer gom de, utan följa krigslagarne, som de göra sig en ära af att sälta sig öfver. — Jag lyder er, min bror, ehuru jag är fullt öfvertygad om att vi bara onödigtvis förspilla en dyrbar tid. Don Leoncio tände nu på facklor, för att lättare bli observerad af de belägrade, fästade sin näsduk vid sabelspetsen och gick beslutsamt fram till stationshuset. När don Torribio såg facklor brinna, förstod han att de belägrande hade meddelanden att göra; han gick fram till ett fönster och höll sig färdig att svara. Då don Leonceio kommit på några stegs afstånd från porten, stannade han. (Forts). v