Dagens Nyheter – 29 juni 1865, sida 1

skiljda, hade glada kastat sig i hvarandras armar, och under de första minuterna, då återseendets lycka var som störst, hade de glömt allt annat för att bara tänka på sig sjelfva. När de första glädjeutgjutelserna voro öfver, hade don Guzman tagit sin bror i handen och fört honom afsideg, — Nå väl? hade han sagt till honom med ett småleende, som han förgäfves bemödade sig att göra gladt. — Hon är der, hade don Leoncio svarat med en qväfd suck. — Hon bar gått in på att komma med? — Det är bon sjelf, som velat det. — Ah! sade don Guzman; det förvånar mig verkligen. — Hvarför det? donna Antonia är en af dessa utmärkta menniskor, som: icke undandraga sig någon skyldighet, den hedera bjuder dem att uppfylla, skulle det också kosta på dem aldrig så mycket. — Det är sannt. Nå väl, det är kanske bättre att hon följt med än att hon stanna der hon var. ; — Har ni glömt, min bror, hvad som passerade oss emellan ett år i dag sedan, jag i ett ögonblick af vansinne tillstod för er min häftiga kärlek till donna Antonia: de Solis? — Hvarföre erinra om det nu, min bror? Vi äro nu, Gud vare lof, goda vänner igen, och jag hoppas att aldrig framdeles någon söndring skall uppstå mellan oss. — -Hoppae icke: det, min. bror, svarade don Leonkio ielankoliskt. b