Dagens Nyheter – 28 juni 1865, sida 3

och på hvilken fanns ett prydligt bo med en svala uti, allt eftergjordt med en frappant likhet: Näsdukar, kragar och hattband äro likaledes öfverlastade med allehanda fåglar och insekter. Leksaks-toomotiv. Den bekante maskinbyggaren Hartmann i Chemnitz har nyss fullbordat ett lokomotiv i miniatyr. Det är af ungefär samma höjd som ett bo.d, och två alnar långt, men för öfrigt utfördt såsom ett vanligt loxomotiv och arbetar på hvarjehanda sätt. Maskinen eldas med sprit och är bestämd för storhertigen af Mecklenburg, som i sin park lägger ned skenor, på hvilka hans gon skall emellanåt göra en promenad pr ånga. Juliano Donafo, den berömde enbente dansören, har, enligt en tysk tidning, aflidit i staden Cyragne i Frankrike den 10 dennes, men som det förekommit tre olika dansörer med detta namn. så återstår att veta om det verkligen är den berömde som här är i fråga. Fn engelsman stack under en jernvägsresa ut hufvudet genom vagnusfönstret med den påföljd att hatten blåste af hovom. Vår engelsman tog mycket lugnat fram sitt hattfodral och kastade det samma väg. Ala närvarande skrattade, och en person anmärkte att då hatten var sin kos, kunde fodralet gerna följa med. Tvärtom,? svarade engelsmannen, fodralet skall skaffa mig hatten tillbaka, ty der står mitt namn; nu hittar banvakten upp båda två och jag får min hatt igen oskadad i fodralet. Och så skedde. Medel mol valluskräck. En fransk läkare har på sig sjelf iakttagit symptomerna af denna ohyggliga sjukdom, genom en tillfällighet blifvit botad och sedermera med framgång användt samma medel på andra. Han berättar derom: Jag blef kallad till en person som blifvit biten af en galen hund, och som redan befann sig i sista stadiet. Jag insåg att hvarje försök var fruktlöst, och nöjde mig med att studera sjukdomen för att rikta min erfarenhet. Händelsevis tog jag den sjukes näsduk, som var genomdränkt af den sjukes saliv och torkade dermed mina händer. På venstra pekfingret hade jag ett litet sår, der bara köttet låg i dagen. För sent insåg jag min oförsigtighet, och kunde för ögonblicket endast tvätta handen. För öfrigt beslöt jag genast att taga ett ryskt ångbad. Men då jag antog att sjukdomen icke skulle visa sig före fjortonde dygnet och jag hade många sjuke att besöka, blef badet dag för dag uppskjutet. På nionde dagen, då jag satt i mitt arbetsrum, kände jag plötsligt en häftig smärta i strupen och samtidigt i ögonen; kroppen tycktes mig så lätt, att jag trodde mig kunna springa högt upp i luften och qvarhålla mig der sväfvande öfver jorden; mitt hår var så kinsligt att jag kunnat räkna strån utan att se dem; ymnig saliv kom mig oupphörligt i munnen; alla glänsande föremål smärtade mig och jag undvek sorgfälligt att se på sådana; jag kände en beständig lust att springa och bita, icke menniskor, utan djur och omgifvande föremål. Att dricka plågade mig och åsynen af vatten var mig isynnerhet förfärlig. Jag tror dock att man kan dricka om man sluter till ögonen. Hvar femte minut återkommo smärtorna och jag kände dem utgå från det sårade pekfingret och sprida sig genom nerverna ända till axeln. Jag ansåg derför mitt ångbad blott för ett preservativ, men ej för något botemedel. Icke för att bota mig utan blott för att döfva mig, tog jag skyndsamt ett ångbad. Då hettan stigit till 52 gr. Celsius, försvuuno liksom genom trolleri alla smärtor. Jag är frisk och har aldrig märkt något spår af sjukdomen. Sedan dess har jag alltid med framgång användt samma enkla medel på 24 personer. Då en person blir biten af en galen, hund, måste han taga sitt ångbad, ett om dagen, och låta hettan stiga till 57—563 gr. Cels. Har sjukdomen redan kommit till utbrott, behöfves blott ett ångbad, hvars värmegrad genast uppbringas till 37 gr. och sedan långsamt stegras till 63 grader. Anmilde resande.