Dagens Nyheter – 28 juni 1865, sida 2

fruktan. Denne man var ett vilddjur, som berusades af blodlukten och derföre mådde 80... bäst, när han fick bada i blod. Han lade armarne i kors öfver bröstet, lyftade upp hufvudet med en trotsande min och besvarade den okändes ord endast med ett uthållande föraktligt hånskratt. Derpå vände han sig till sina uppskrämda soldater: — J måtten väl icke vara rädda för sex personer heller? sade han i skämtsam ton; framåt derföre gossar! De der skurkarne skola, vid Gud, icke våga mäta sig med oss. Soldaterna upplifvades något, när de hörde ljudet af denna röst, som de sedan lång tid tillbaka varit vana att lyda. Litet skamliga öfver sin tvekan, ordnade de sig i leder så godt sig göra lät, och gjorde sig färdiga att möta anfallet. Löjtnantan sporrade sin häst, så att den stegrade sig, och red beslutsamt fram i spetsen för trupp. Ehuru så ofantligt underlägsna i antal, tvekade icke främlingarne att angripa förbundsbröderna med dragna sablar och pistolerna i hand. Don Torribio mottog deras anfall, utan att vika en tum från sin plats. Sedan pistolerna blifvit afskjutna, grep man till sablarne. Under några ögonblick pågick en förfärlig strid. Oaktadt underverk af tapperhet och de oerhördaste ansträngningar, skulle efter all sannolikhet de sex främlingarne ha dukat under, så vida icke sergeant Luco, som hittills hållit sig undan med fyra eller fem af sinå kamrater och overk