sta han hade, och beredde sig att göra ett förtvifladt anfall mot en viss punkt i fiendernas led. Men i detta ögonblick läto häftiga rop höra sig; en skara af vid pass fyrtio ryttare kom i galopp framridande till stationen. Med stor raskhet och färdighet delade sig truppen i tvenne afdelningar och inom ett par sekunder var huset alldeles omringadt. Dessa ryttare, som kommo så lägligt för de anfallande och så olägligt för förbundsbröderna, voro don Guzman de Ribeyra och hans tjenare. Redan för flera timmar sedan hade de lemnat Bucnos-Ayres och borde derföre långt för detta hafva hunnit till stationen, som låg utefter den vig, de måste följa, för att komma fram till godset, der don Guzman skulle träffa sin bror; men på föga afstånd från staden hade den olyckan inträffat, att don Bernardo Pedrosa, man kunde inte begripa på hvad sätt, lyckats afslita de band som fjettrade honom, släppt sig ned af hästen och försvunnit i det höga gräset, innan man ens blifvit varse hans flykt. Don Guzman hade användt mycken tid på att efterleta rymmaren, utan att kunna upptäcka något spår efter honom. Det var först när han insctt att alla bemödanden tjenade till intet, som han upphörde med sina efterspaningar.