Dagens Nyheter – 28 juni 1865, sida 2

— Eee sam åskådat striden, helt plötsligt kommit framridande, och i stället för att ställa sig på förbundsbrödernas sida, anfallit dessu på det våldsammaste sätt, efter att jemte sina följeslagare ha siällat sig till don Leoncios lilla trupp. Löjtnantens raseri stegrades till en oerhörd grad vid detta oförmodade affall utaf en del af hans folk; en olycka, som ännu mera förvärrades derigenom att de öfriga förbundsbröderna, hvilka icke visste huru de skulle förklara sergeantens besynnerliga uppförande och anade ett förräderi, började förlora modet och göra ett allt svagare motstånd, medan deremot de anfallande, som märkte detta förhållande, fördubblade sina ansträngningar för att segra. Kuskarne och åsnedrifvarne hade emellertid hemtat sig något från sin första förskräckelse, och då de sågo ett gynnsamt tillfälle att hämnas alla oförrätter och skymfer, som sedan lång tid tillbaka blifvit dem tillfogade af Rosas lönnmördaresällskap, beväpnade de sig med hvad som fanns tillhands, och störtade mot sina vilda fiender. Don Torribio var en alltför van krigare för att misstaga sig på sin ställning; han öfversåg det hela med ett ögonkast och insåg genast att han var förlorad. Endast ett operationssätt kunde, ifall det lyckades, ännu rädda honom från det öde, hans fiender tvifvelsutan ämnade honom; detta bestod i att åstadkomma en lucka i den fendtliga linien. Hau samlade derföre omkring sig ungefär femton soldater, de starkaste och bä