VV Löjtnanten gaf soldaterna tecken att följa sig. — Jag skall vakta vid dörren, så att ingen af dem, som äro inne, kunna rymma sin väg, sade Luco. — Gör det, tappre kamrat, svarade don Torribio. Ah! tillade han, i det han vände sig till den soldat, som framkommit med mordbrandsidgn, och pekade på den unga flickan, som fortfarande låg afsvimmad på golfvet; glöm icke, Eusebio, ett lägga duktigt med halm under det der vackra barnet; hon ligger bra hårdt på det ohyflade golfvet; jag vill att hon skall sofva ljuft. Och han gick ut med ett djefvulskt bånlöje på sina läppar. Knappt var han utom dörren, förrän sergeanten, utan att yttra ett ord, lyftade sin sabel och klöf med ett hugg Eusebioshufvudskål. Utan att ge ett ljud ifrån sig nedföll denne på golfvet. Den andre soldaten hade bevittnat denna afrättning utan att ge tillkänna minsta rörelse. — Hum! sade han och bet sig i mustaschen; det der Var ett vaekert hugg, sergeant; jag är bara rädd för, att det var litet förhastadt. Luco gaf honom med en åtbörd tecken att hålla sig tyst. Han tittade ut genom dörren och lyssnade uppmärksamt. Ett svagt rep nådde hans öror. — Nej, Munnoz, svarade han, det der hugget kom i lagom tid; ty der ha vi nu signålen.