AT ryckte upp sabeln och svängde den hotande. — Hvad vill detta säga, löjtnant? ropade han, Är det mig ni förolämpar på sådant sätt? Är det mig, den ädle och store generalens tillgifnaste tjenare, ni kallar förrädare? Svara, vid alla helgon! — Lugna dig, svarade löjtnanten, som, i likhet med alla riktiga bofvar, var lika feg som grym, och som blifvit uppskrämd af sergeantens låtsade yrede, jag ville icke förolämpa dig, jag vet att du är trogen. — Nå, så säg det då! återtog Luco. Jag har icke tålamod till att åhöra oförtjenta förebråelser, — Låtom oss icke förlora tiden med onyttigt pat, sade en soldat och blandade sig i samtalet. Jag har fått en id. — Hvilken då? frågade don Torribio. Ut med hvad du har att säga, Eusebio, eller dra för tusan Skälmen smålog sjelfbelåtet. — Det här gamla ruoklet är fullt af bränbara ämnen, sade han. Hvad hindrar oss att tända eld derpå och steka alla generalens fiender som finnas här. — Så sannt Gud lefver! ropade don Torribio muntert, din id är utmärkt, vi skola genast sätta den i verket. Generalen skall bli nöjd med oss, När han får höra att vi gjort af med fyrtio unitarier på en gång genom ett sådant der radikalmedel. Två man få stanna här och ordna halmen, medan vi andra stiga till häst och drifva de der karnaljerna som flytt, tillbaka hit; ty inte en enda får undkomma det straff, han förtjenat.