som or alls ingenting passerat; och sjelf låtsar han om ingenting. Detta är sakens vanliga gång, der ej alltför påtagliga försök att korrigera lyckan på egen hand påträffas. I sista tidningsnumret öfverraskades man emellertid i rättegångsafdelningen af en notis, deri omnämnes, att strängt ansvar blifvit yrkadt mot ett par af de sista dagarnes — statuppgifvare, för till och med bedrägligt förhållande. Massorna iro dock inga Holmska; men strängheten står ej alltid i direkt förhållende till statsiffrorna. Att dock äfven mycket hotande finanslidanden, som råkat in i stadiet af konkurs, ej just ovilkorligen äro dödande visas oss i dessa dagar, då en cessionant, som nu suttit häktad i — jag tror tre år, anklagad för diverse konkurssvek, åter som fri man trampar våra gator, blekt, det är sant, af fängelseluften, men ändå med högburet hufvud. Att göra ris åt egen — ända eller hyggligare uttryckt: att gräfva grop åt andra och falla sjelf uti kan hända äfven de visaste, och således ännu mer en stadsfullmäktig. Några sådane, som särdeles ifrigt arbetat för genomdrifvandet af den nya sabbatsförordningen mot utskänkning på lördagsqvällar och söndagarne, hade häromaftonen — en lördagsafton — en tillställning för en inbjuden gäst, vid hvilken spirituosa ej finge fattas. Men deras egen lagstiftning gjorde här intrång på gästfrihetens område — värdshusinnehafvaren vägrade att iemna både bränvin och punsch. I denna nöd försåg den ene af värdarne bränvinsbehofvet, och den andre punschbehofyvet, och så åto de och drucko och blefvo glada och mätta. Men på denna prolog följer en epilog, som uppfördes 1 poliskammaren, dit herrar fulimäktige voro inkallade att plikta för olaga utskänkning. Ur den iråkade klämman räddades de dock af kyparen på värdshuset, som åtog sig brottsligheten, och tog penningar till böterna ur — månne sin egen ficka? Då jag ej vill åtaga mig ansvarighet för sanningen till hvarje punkt och pricka af historien, sådan som den vandrar kring staden på ryktets läppar, ber jag er inregistrera den bland roande och sannolika anekdoter. Jag hade för dagens bref lagt utaf en relation om spinnaren Hörgrens begrafning, men ser mig förekommen i tidningen af en värdigare och lyckligare tolk af den aflidnes förtjeuster, samt afstår således från denna föresats. Äfven de många pröfvostunder för vår läsande ungdom och dess lärare, som den sist förflutna, skolupplösande tiden medfört, låter jag, opröfvade, sjunka i tidens stora graf. De hafva tillfyllest ådagalagt att nitet om den uppvexande ungdomens andliga förkofran håller jemna steg med samhällets sträfvan att åstadkomma materiel förkofran. Här till slut en nyhet, som dock ej borde vara det för stockholmsboarne, och hvilken blifvit mig meddelad af några Norrköpingsboar, som besökt hufvudstaden och vistades der öfver söndagen den 11 dennes. Nämnde dag lärer hållits ett mycket stort läsaremöte under bar himmel, i trakten af Carlberg. Mina -sagesmän hade ef en slump kommit att medfölja en ångslup som afgick till stället med en båtlast at läsare och läserskor. Vid framkomsten befanns platsen, en sluttning, naturskönt belägen, hvars högsta punkt kröntes af en tempelbyggnad med öppen kolonnad, upptagen af en tolkskara, uppgående till ett eller annat tusental personer, alla med gitarrspela